Har ni någon gång funderat på?
Har vi i dag någon koll på det som finns kvar utav våra äldres kunskap och erfarenhet? Ska vi vara ärliga så har vi nog inte det precis. Hur många av oss tar sig tid att tala med föräldrar och de gamla som finns (ev.) kvar och kan berätta en hel del om sin uppväxt och erfarenhet. Svaret blir nog ganska nedslående misstänker jag, i dag har vi oftast ”inte tid” säger vi. Det får bli en senare fråga, tyvärr. När då svarar jag? När det är försent och de är borta blir ofta det tänkta svaret, eftersom man skäms lite inför bara tanken.
Vad kan man göra då? Tja, ett papper fullt av frågor så blir det genast lättare. Har man sedan tillgång till en videokamera eller en bandspelare och kamera, kommer man ännu längre. Det behöver faktiskt inte vara så svårt att dokumentera de gamlas berättelser och spara dem för eftervärlden. Och är det inte vår skyldighet att vi bevarar deras kunskap till våra barn?
Vad svarar du, när dina barn och barnbarn frågar dig om hur det var förr? Vet inte, vi satt bara och kollade in Tv’n. (Eller vad man nu gjorde istället)
Vill du ha lite hjälp med detta? Maila mig era funderingar, så kanske jag kan ge er några förslag på hur vi kan lösa era problem. Här har jag förslag på färdiga lösningar som kanske kan vara till hjälp